Fifty Shades of Grey

Nu i veckan var jag på bio för första gången på evigheter och jag förstår att det är långt mellan varven. Jag höll på att krypa ur skinnet av rastlöshet efter att ha suttit still i över två timmar. Jag såg Fifty Shades of Grey och den var faktiskt över förväntan. Precis som alla andra som läst böckerna var jag nyfiken på hur de löst det med sexscenerna och de verkar ha lagt ner mycket jobb på att få fram bokens handling utan att göra en porrfilm av alltihop.

Jag var lite besviken över att det inte fanns n tillgänglig syntolkning i syntolkningsappen ”tillgänglig bio”. Det är en del filmer som man kan ladda ner ett ljudspår och synka med bioljudet. Spåret innehåller en beskrivning av filmens händelseförlopp. Den här filmen har tydligen slagit något slags rekord i förköpta biljetter och det är inte mer än rimligt att den syntolkas. Överlag tycker jag att det ser ut som att det mestadels är svenska filmer som syntolkas. Skärpning svenska filminstitutet.

Nu fick jag väldigt bra syntolkning av min ledsagare, men att syntolka film på plats i en biosalong är ingen höjdare. Dels känner inte vi varandra särskilt väl för den här typen av film och dels förväntas man vara tyst på bio. Jag hade kunnat gå med någon jag känner bättre, men jag ville kunna ställa krav på beskrivningen när jag betalat för att se filmen. Det blev en väldigt konstig situation för oss båda när hon skulle beskriva saker i stil med ”nu kysser han insidan av hennes lår” och sen bdsm-inslagen. För att inte nämna folket som att bakom och undrade varför hon satt och pratade dirty🙂 Det är bara att konstatera att fler syntolkningar till filmer behövs. Det skulle bli en helt annan frihet att t ex gå på date på bio eller gå själv eller med kompisar.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Kostrådgivare

Nu är jag diplomerad kostrådgivare. Några av er undrar nog om examinatorn hade ögon att se med när hon gav mig diplomet. Fullt förståelig tanke. Vi vill alla att den som lär ut något ska vara en förebild på det som lärs ut. Så då får jag väl se till och bli det, men det hindrar mig inte från att jobba med andra och använda mig av de erfarenheter jag har vad gäller både övervikt, olika ätandebeteenden och träning.

Många går omkring (eller ligger hemma) med övervikt, men ännu fler har ett överviktsbeteende. Något som är vanligt inte minst bland hårt tränande. Att smälla i sig en påse chips och gå och dra av ett extra pass. Men i den världen kallas det att man har disciplin och går och tränar bort det överskott som man råkade få i sig när disciplinen gick på förlängd kafferast. Sen har vi gänget som äter choklad till lunch, kaka till eftermiddagskaffet och godis när ungarna somnat utan att ett enda gram överflödigt fett syns. Såna som jag kastade avundsjuka blickar på tidigare. Nu har jag en klarare bild av hur deras inre organ kan tänkas se ut och den bilden är ungefär lika upphetsande som en kvinna i 90 kg-klassen i bikini med dallringar både här och där.

Det jag försöker säga är att alla vi har våra styrkor, svagheter och hangups och vi behöver bli bemötta, vägledda och utmanade med förståelse och kunskap i. Min klient blir bekräftad av att jag förstår hur jobbigt det är att vara tjock och ha svårt att hitta kläder som passar, men det är när vi hittar ett sätt för klienten att komma i sina kläder och fortsätta göra det ett halvår senare som hen får vägledning och säkert utmaning.

IMG_0754.JPG

Publicerat i Kost | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Ren skitgöra eller lyxjobb?

För några dagar sedan snubblade jag över ett par trådar på fflashback som handlar om jobbet som ledsagare Läsningen gjorde mig mörkrädd. Det fanns två kategorier människor. Ena gruppen ansåg att ledsagning var världens bästa jobb för man fick gå på konserter, hockey och liknande på arbetstid, och det gratis och den andra kategorin hatade sina brukare och kunde inte ta ”krymplingen” på allvar och ifrågasatte varför man inte kunde lägga in alla handikappade på hem.

Jag kan efter lite eftertanke förstå den sistnämnda synen. Alla brukare/kunder är långt ifrån mogna att ha ett ansvar som det innebär att ha en ledsagare. Jag var inte det när jag var yngre, men det berodde nog inte främst på mig utan på den syn som kommunerna och assistansföretagen förmedlar. Enligt deras mening är ledsagarens främsta uppgift att vara med på fritidsaktiviteter och se till att den stackars handikappade personen kommer iväg på saker. Jag minns när jag var 12 och fick min första ledsagare, en tjej på 18 år. Det var sommar, men ganska regnigt vissa dagar. Jag hade ingen lust att gå på värsta utflykterna då, men hade fasta tider med ledsagaren som jag inte fick avboka själv för vare sig mamma eller kommunen. Jag valde då att kolla på film med henne och få syntolkning. Hon var ganska bra på det och det var kul. Hon verkade också uppskatta det.

Andra gånger var vi och badade och allt vad det var, men det kändes konstigt. Hon var ju betydligt äldre än mig. Det är stor skillnad på en 12-åring och en 18-åring. Vi var nog båda lättade när sommaren var slut och ledsagningsuppdraget över. Några dagar efter sista gången med henne ringde en tant från kommunen och frågade varför jag inte utnyttjat ledsagningen fullt ut utan valt att ”se på film och inte göra något” vissa pass. Själv hade jag fått ut massor av syntolkningen. Hon var den första utanför familjen som beskrev vad som hände i filmerna och det var filmer jag själv hade valt. Jag tog åt mig av kommuntantens ord och skämdes. Det kändes som om jag blivit påkommen med att vara otacksam och lat.

Nu, många år senare har jag en ganska liberal syn på kommunens regelvärk för ledsagning. Om jag skulle gå på bio med ledsagare så skulle främsta anledningen vara för att få filmen syntolkad, men det har inte hänt de senaste typ sex sju åren. Jag är säkert jättetråkig, men jag vill ha ledsagare till de saker som innefattar moment som är svårare/mer tidskrävande att göra själv. Till stor del består mina ledsagares uppgifter i att ta fram hantlar och vikter, leda mig mellan olika maskiner på gymmet, följa med mig när jag ska handla mat, kläder eller annat, eller följa med till saker jag inte hittar till själv. Ibland är vi också hemma hos mig och läser någon manual och får igång någon teknisk pryl eller tittar på tradera.

Ibland, när vi gått på stan länge kan det hända att vi fikar, eller äter lunch eller om jag har blanketter att fylla i så kan ett fik vara en bra plats att göra det på. Jag tror att jag lyckats förmedla det allt annat än lyxiga och till största delen rutinartade i det här jobbet för mina ledsagare för de är bevisligen kvar. Jag säger inte att det är tråkigt utan att det är ett jobb som alla andra och har man mig som brukare är kraven höga. Lite för höga kanske och det beror mycket på att jag för några år sen hade turen att få en sjukt bra ledsagare. Hon har delvis ersatt flera andra insatser som ssyncentralen och vi har ett sånt samarbete som gör att jag inte är rädd att prova nya saker med henne. Ibland har hon föreslagit nya användningsområden för ledsagningen och då menar jag inte att gå på konsert utan t ex att rita av figurer från powerpointbilderna för en statistiktenta. på en typ av papper som gör att det ritade blir upphöjt. Sen upplever jag att vi har kul ihop när vi ses och relationen bygger på tillit och respekt, men det är något som har växt fram gradvis för oss båda och när hon anställdes var det definitivt inte för att vara min låtsaskompis.

Jag har haft klasskompisar och andra som jag först haft en privat relation med som ledsagare, men min erfarenhet är att det sällan blir bra i längden om man företrädesvis gör vardagsärenden och nyttogrejer med ledsagaren. Det blir så mycket lättare att ställa krav på en person vars uppgift är att tillhandahålla en tjänst. Så här ser det ut för mig och jag tycker inte att det är fel att göra till största delen sociala saker med ledsagare om alla trivs med det, men jag tycker inte att vare sig kommun, assistansbolag eller ledsagare och kunder med för den delen ska bortse från det vardagliga. Om fokus ligger på sociala aktiviteter tror jag att risken är stor att anhöriga och vänner orimligt ofta får rycka in när vardagliga saker ska göras. Jag kanske är lite pryd, men jag vill helst inte gå med brorsan för att shoppa glidmedel för kommande date ;)</p;

Ritmuff med upphöjda figurer

Publicerat i Synskada | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Intervju i corren

För ett par dagar sedan blev jag intervjuad av Corren om mina bristande möjligheter att som synskadad kunna personrösta hemligt. Det är något jag anser är ett problem och en grundläggande demokratisk rättighet jag går miste om. Valmyndigheten verkar emellertid vara av en annan mening.Valmyndighetens uttalande
En vän till mig sammanfattade uttalandet så här:

Mina 3 första ord när jag läste detta ”WHAT” ”THE””FUCK”. Hans uttalande kan tolkas med hjälp av ett enkelt slutledningsförfarande.
Människor har rätt att hålla sin röst hemlig
Synskadade har ingen rätt att hålla sin röst hemlig
Synskadade är inte människor,

Det är bara så fantastiskt motsägelsefullt att prata om vikten av att säkerställa att valhemligheten bevaras och ännu bättre att det är en fråga om förtroende.

– Vi rättar oss efter vallagen, i den står det ingenting om att synskadade måste få rösta hemligt, säger Hans Lejsäter.

Jag trodde att den lagen innefattade människor, sen när blev synskadan ett faktum som utesluter mig ur den kategorin? Sorgligt nog var det två representanter från samma myndighet som gjorde sådana här uttalanden. Hur vanliga är egentligen de här resonemangen hos myndighetspersoner i det här landet? De här herrarna bortser totalt från att det redan finns ett förslag från regeringen på e-röstning och verkar köra på en helt egen linje. Helt uppenbart är i alla fall att valmyndigheten skulle behöva bli mer av en lärande organisation och satsa lite på kompetensutveckling i form av etik och medieträning, kanske rentav satsa lite på förnyelse och ökad mångfald. Här nedan följer länkar till en intervju med mig och ett TV-inslag med både mig och en person från valmyndigheten.ArtikelnInslaget

Publicerat i Allmänt, Synskada | Lämna en kommentar

Vem har rätt att tänka positivt?

Tänka positivt har blivit ett mantra som det skrivs böcker om, skapas arbetstillfällen kring i form av t ex coaching, men alla får inte tänka positivt. För några dagar sedan ringde en handläggare från arbetsförmedlingen med funktionsnedsättning som specialområde. Hon ville veta hur jag tänkt skaffa jobb när jag inte är klar med c-uppsatsen. Jag svarade att det är många därute som inte har fullständiga utbildningar, men ändå hittar jobb.

Nästa hinder var att jag inte hade relevanta arbetslivserfarenheter för att jobba med administration. Det finns människor som får sådana jobb med gymnasiekompetens som enda erfarenhet. Till slut klargjorde jag för henne att jag söker jobben själv och hon utfärdar relevanta hjälpmedel och liknande. Att jag har planer på att sen plugga till osteopat och därför inte söker ett heltidsjobb vågade jag inte ens nämna för henne för som blind får man inte ha flera projekt på gång samtidigt. Hade jag varit ”normal” hade jag peppats till tusen, erbjudits jobbcoaching, cv-granskning, you name it. Nu blir jag erbjuden lönebidrag och arbetsträning. Nej, jag är inte där. Jag vill ha ett jobb, inte en sysselsättning och jag kommer att se till att få ett.

Den här människosynen verkar tyvärr vara mer en regel än undantag för individer som söker sig till jobb med funktionshindrade. På den tiden jag var tvungen att använda mig av insatser från syncentralen, var jag jämt osäker när jag skulle gå en väg som jag övat in med synpedagogerna. Ofta hade jag ångest varje gång jag skulle gå den vägen och inte sällan gick jag fel. Nu i efterhand när jag har en fantastiskt bra person att träna in olika sträckor med, så har jag insett vad min tidigare ångest till stor del berodde på.

När synpedagogen och jag började gå en väg så fick jag först höra att det kommer att bli ett problem att hitta ett kännetecken för var någonstans jag ska svänga, ”här har de en otäck skylt”, ”hur ska det här gå på vintern?”. Listan kan göras oändlig. Ja, men så här är det och jag har lärt mig att höra skyltar och på vintern, ja, då får jag använda mig av andra kännetecken eller välja något annat alternativ som att använda ledsagning mer. När jag övar med tjejen som jag började öva med förra året så brukar hon också säga till om skyltar etc, men på ett informativt sätt och inte värderande. Hon vet att jag förstår vad som händer om jag går för fort och missar att lägga märke till skylten i tid och hon förstår att jag har ett eget ansvar och att varenda liten skylt inte kan tas bort pga att en blind person går där ofta.

Ja, jag går fortfarande fel ibland och det beror oftast på att jag väldigt sällan ”tränar in” en väg utan bara går den en eller två gånger, men blir det fel så lär jag mig något nytt varje gång och jag har en helt annan säkerhet. Jag går ibland efter gps:en för verkligheten ser inte ut som så att ska övas in från A till B och jag vill inte ha ett sånt liv att jag hela tiden ska planera in ledsagning eller boka färdtjänst. Jag gör ett aktivt val och vägrar låta institutioner definiera mig eller mina möjligheter och begränsningar.

Jag vet att det finns både handläggare på arbetsförmedlingen och synpedagoger därute som har de egenskaper och insikter som jag värdesätter och jag har träffat sådana också. Tyvärr är de bara allt för sällsynta.

Publicerat i Studier, Synskada | Märkt , , | Lämna en kommentar

Att vara sig själv i alla lägen?

Det går en trend på facebook att skriva tre positiva saker som hänt under dagen och ja, jag hakade på den trenden först, men insåg ganska snabbt att det var för privat för min smak. En kompis till mig hänger på och skriver och det har väckt en intressant diskussion. Jag är av åssikten att många människor lever dubbelliv, ett via sociala medier och ett irl, därav behovet av att offentliggöra tre positiva saker med sina dagar. Men är det så fel då, att vilja visa upp en lyckligare och kanske lite mer lyckad fasad utåt? Är det inte det vi alltid gör irl?

För några år sen läste jag Goffmans ”Jaget och maskerna” i samband med någon tenta och den var väldigt läsvärd. Kanske läge att läsa om.

20140612-225725-82645531.jpg
I den kan man bland annat läsa att vi mer eller mindre medvetet visar och döljer olika saker för varandra. Det finns alltid saker vi inte visar upp? Betyder det att allt vi ser av varandra är fejk? Jag väljer att tro att det handlar om olika sidor av personen snarare än att se människor som tillgjorda. På facebook där man i större utsträckning väljer vad man vill visa upp och det gör att kraven på både en själv och andra ökar om man bara visar upp en ensidig bild. Det är lätt att tro att alla andra är så mycket lyckligare om man bara går på vissa vänners uppdateringar. Den som verkar leva det perfekta livet behöver hela tiden hitta nya saker att visa upp. I verkliga livet kan du inte kontrollera varenda situation till 100 procent, men du kan välja att inte visa din dammiga lägenhet med oredan på köksbordet och diskbänken full med staplad disk på instagram. I verkligheten kan någon komma på spontanbesök och se allt det där. Vår i allra högsta grad regisserade bild på sociala medier gör att vi lättare uppfattar varandra som tillgjorda.

Hur kommer vi undan det här? Let’s face it, inte många av oss vill skriva ”ligger i sängen och har pms” ackompanjerat av en bild med en stor hög godispapper på nattduksbordet. Lösningen kanske ligger i att ibland lägga upp saker när man befinner sig i det så kallade mellanläget i stil med ”Lång dag på jobbet, pallar inte med annat än att kolla på TV”. Kan verka tråkigt, men ger en människa så många fler dimensioner.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Avslappning för en överbelastad hjärna

Min värsta termin på universitetet närmar sig sitt slut. Snart klar med grupparbete, snart klar med statistiktenta, undviker att tänka på den där resttentan från psykologi 1 som ska göras i augusti. Ja, typ så… Nästan slut. Efter en massa skrivande och refererande så brukar jag behöva kolla på serier eller läsa böcker som den här.Händelser vid vattnet av Nora Roberts

Läsning för hjärndöda (i bemärkelsen överarbetad hjärna). Hon har skrivit så där några hundra böcker och plotten är alltid snygg och stark (men inte för stark, bara så där amerikansk tjej-stark) tjej träffar en arrogant och lite hårdför man som egentligen har ett hjärta av guld och är en gudagåva till kvinnan. Hon vägrar bli ihop med honom av olika anledningar, han lyckas med konststycket att få henne i säng efter några försök, ett missförstånd på det och sen kiss and make up följt av ett romantiskt frieri. Några har också en liten deckargåta invävd för att höja spänningen och visa på huvudrollernas styrka och intelligens ännu mer. There you go. Det är ungefär så mycket jag orkar läsa efter en sådan här termin.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar